Kansas - Going to church

The first week I was here in Kansas someone asked me which church I belong to. Surprised by the somewhat intrusive question according to my culture, my head could not come up with an answer. I belong to the Swedish church, are there any choices?

I went to church today. It was a lovely morning. The sun was shining from a blue sky. And I had had a really good night sleep. The service we were going to attend was in a lutheran church. It is an old German church by the way. From my church experiences so far what I have found unusual is how many jokes that are told :) And how layed-back the atmosphere is. I have heard jokes both during weddings, funerals and ordinary sunday services.

Anyway. I just realised that I have an old blogpost written during my aussie-trip that not yet has been published. It is about time now I think. Because I feel I am thinking the same thoughts now as I did back then. In January 2009. The text is in Swedish unfortunately. For some. And good for some. I guess.

Lets go back to Januari 2009 and see what my brain was experiencing and thinking:

Dags att berätta om en liten fin upplevelse vi hade i Melbourne i januari. Vi följde M till svenska kyrkan. Svenska kyrkan i Melbourne har fått donerat till sig ett jättefint hus, i en av de finaste delarna av Melbourne. Hela fastigheten består av ett stort hus med kyrksal, kök och församlingssal, bostäder för voluntärer och prästparet m.m. Sedan så finns det någon mindre byggnad där svenska konsulatet huserar. En fin glänsande skylt med ristningar och sådana där in och ut buktningar gör att man känner sig välkommen som en prinsessa.

När man stiger in i huvudbyggnaden möts man först av församlingssalen. Där är högt i tak och fina möbler. Som sagt. Man känner sig som en prinsessa.

Sedan svänger man höger genom en fyra meter hög dörr (högt i tak som sagt) och kommer då in i kyrksalen. Man måste då påminna sig själv om att man är i ett hus i Melbourne och inte i en stenkyrka i Sverige för de stora fönstren (som återigen kommer av det höga innertaket) ser ut som kyrkfönster och i rummet finns en predikstol, kyrkbänkar och något form av altare. Dessutom står det ju en präst där inne, som pratar svenska.

Psalmböckerna innehåller alla våra svenska psalmer, och vi snackar den hederliga röda psalmboken som alla känner till. Församlingen ber den gamla översättningen av fader vår. För ett ögonblick känns det mer svenskt här än i en kyrka i sverige.

Så satte vi oss där på en kyrkbänk, och sjöng Den blomstertid nu kommer.

I januari.

Naturligtvis slår det mig att psalmer är inte religion. Psalmer är kultur. Fader vår tillika.

.