Kärlek till ett virkat mobilfodral

Jag åkte buss hem till landet förr-förra helgen. Blev lite överrumplad av att det redan var dags att gå av när bussen körde nerför backen ner till Skene. Jag skulle hoppa av vid gästgivaregården. Det skulle en hög andra människor också. I allt krångel och strul vid avstigningen tappade jag mitt mobilfodral. Tänkte i min enfald att jag måste stoppat ner det i min väska utan att tänka, men när jag kom till bilen och letade igenom väskan

hittade

jag

inte

mitt

virkade

mobilfodral!

Det var samma vecka som Lisa hade åkte till Aus. Och att komma hem en sväng till landet skulle bli så skönt. När far min frågade om vi skulle köra till Örby och vänta på bussen och leta efter fodralet svarade jag irriterat nej. Jag var ledsen och arg och ville bara gömma mig i bilens mörker och åka hem. Fast de körde dit ändå. Vi väntade bara fem minuter på bussen. Sedan ursäktade jag mig för busschauffören och frågade om jag fick leta efter en sak i 30 sekunder. Det gick bra. Så snart jag lutade mig över sätet där jag suttit hittade jag vad jag sökte. Där låg det alldeles ensamt mellan väggen och sätet. Som om det ropade till mig; Ta med mig hem!

Jag blev så glad att jag raskt hoppade ut ur bussen, tackade chauffören så mycket och gjorde glädjeskutt på väg tillbaka till bilen med fodralet i hand.

Jag hittade den!
Jag hittade den!

Ropade jag som ett barn. Och folket i busskuren snett över vägen fick sig ett fredags-skratt. Trevlig helg ropade jag tillbax utan att känna mig skamsen eller arg. Oj, vad barnsligt glad man kan bli för ett virkat fodral.

Men det är också ett väldigt fint fodral. Frida har gjort det.

:)

.