Stormen 2005

Under stormen 2005 var jag hemma hos mamma och pappa. Det var ett dramatiskt dygn under själva ovädret och sedan följde en dramatisk strömlös vecka innan jag åkte in till stan för att skriva en tentamen i vågrörelse om jag inte minns fel.

Precis som alla andra har berättat så började det som en hyfsat vanlig dag. Men jag kommer ihåg att det ryckte rätt så bra i björkarna nere vid växthuset. På radion skall de också ha sagt att storm var att vänta till kvällen, detta är dock inget jag kommer ihåg. Kanske blir öronen lite döva för väderprognoserna eftersom det till syven och sist mest pålitliga sättet för att bestämma vädret är att gå ut och känna efter.

Det var kalas i Svenljunga trakterna stormkvällen. Det var någon som fyllde jämnt i släkten. Jag och mammma och kanske någon mer åkte ner till Överlida för att plocka upp pappas kusin Ola. Sen var det meningen att jag skulle skjutsa dom till kalaset. Pappa hade beredskapen på värmeverket så han hade egen bil och jag skulle tro att han vid det här laget redan var inne i Svenljunga eftersom åska och strömavbrott tenderar att lösa ut larm. Hur som helst. Allt var hyfsat normalt hela vägen till Överlida och tillbaka till Holsljunga. Men när vi hade kört igenom rödljuset stod trafiken still och över vägen låg en dröse granar. Hmmm. Jag frågade runt lite om någon hade motorsåg eller hade ringt efter någon med motorsåg. Fick dock inget vettigt svar. Det gick inte heller att ringa eftersom mobilmasten var utslagen. Det är lurigt att ha granar liggande på vägen. Man ser dom inte. De är lika svarta som natten, även när man lyser med strålkastare på dom. Således ställdes det ut varningstrianglar för just då trodde vi att detta var de enda träden som ramlat i hela trakten.

Så fel vi hade. Strax kom det brandbilar och började röja bland träden. Detta trots att ingen lyckats få tag på 112. De visste redan hur läget var och körde längs med hela 154an och röjde. Jag minns att jag hade pannlampan på mig. Och en massa kläder och reflexväst förstås. Jag minns också ett kort meningsutbyte med brandmännen. Sedan minns jag inget mer fram till att vi närmade oss kalashuset.

Resan gick bra. Inte många nerfallna trän såg vi. Jag kommer inte ihåg om jag gick in och hejjade i kalashuset men jag minns tydligt när jag vände bland alla bilar och körde ner mot Svenljunga igen. Bomber och granater! Nu ligger det träd halvvägs över vägen där vi körde för bara några minuter sedan åt andra hållet. Jag var själv i bilen så det gick ju inte för sig att bli rädd, utan jag körde bara ner till Värmeverket i Svenljunga där jag skulle möta upp pappa eftersom det var för farligt att köra hem själv. Framme vid verket var det fullt hus. Brandbilen hade naturligtvis fått åka dit på larm eftersom hela larmsystemet blivit lite förvirrat av alla strömavbrott och telefonavbrott. Naturligtvis fanns det inget där för dom att göra, men de hade en nyckel som de var tvugna att vrida om. Kanske inte den mest effektiva användningen av brandmännen i det läget, men det är lätt att vara efterklok. Hur som helst. Jag minns att pappa frågade om inte han kunde vrida om nyckeln så att de slapp åka dit. Men jag tror inte jag uppfattade svaret. Med pannalampan kvar på huvudet var jag lätt att känna igen så brandmännen sa att var det inte dig vi mötte på 154an? Jovisst sade jag. Och tänkte samtidigt att det var inte en stor styrka brandmän vi har ute på vägarna idag.

Nu minns jag. Jag och pappa hade väntat med att ta in hästarna för det skulle vi göra när jag hade skjutsat folk till kalaset. Det var ju dumt. För nu var vi tvungna att köra hem till Holsljunga igen. Men det är lätt att vara efterklok som sagt. Jag kommer ihåg att mamma ringde mig när jag satt utanför verket och väntade på pappa. Jag satt i transportern tror jag. Det är i alla fall transporterns radio jag har en minnesbild av fast det kan lika gärna ha varit passaten. Jag satt där och lyssnade på uppmaningarna om att hålla sig inomhus när mamma ringde och undrade hur det gick att köra. Hon var orolig den lilla mamman. Men när man var ute i ovädret så var det inte skrämmande. Det var bara verkligheten.

Pappa körde först. Och jag höll avståndet så att jag inte tappade ögonkontakten med de röda baklyktorna. Jag minns ingenting om hastigheten, jag minns inte att vi mötte några andra. Men jag minns slalomen mellan granarna. Ibland fick man köra i diket för att komma förbi. Det var skönt att pappa körde före och visade att det gick. Vi körde på och allt gick bra tills vi kom till grusplanen. Där låg en stor tall tror jag att det var, rätt över vägen precis där åkern börjar. Otur. Det var bara att vända. Pappa svängde ner på grusplanen den ena vägen och upp den andra. Och jag efter. Vi fick svänga in på gröna vägen vid bredgården istället. Det slirade i däcken och vinden högg i bilen. Men hem kom vi. Hemma låg inga träd över vägen.

Dags att fånga in några skäckslagna hästar då. Som jag minns det var allt iordning gjort i stallet så det var bara att hämta grimmor och grimskaft. Det var bäckmörkt. Det regnade. Det knakade i skogen. Jag gick bakom ladugården och sedan kände jag för första gången lite skräck. Vinden högg i mig och tanken på att de stora träden där bakom inte skulle hålla gjorde mig stressad. Jag minns inte om det var svårt att fånga in hästarna eller hur det var att leda dom. Men in kom dom. Jag minns inte heller pappa. Jag tror dock att han var med.

Efter detta minns jag inte mycket. Jag kommer ihåg att jag lade mig i soffan. Och sedan att pappa väckte mig och sade att han skulle åka till kalaset. Det hade lugnat sig lite ute. Nu var klockan ungefär tre på natten. Jag hängde på. Det kändes inte roligt att vara ensam hemma. Med åren har jag glömt vad som hände under natten från det att jag tog in hästarna till dess att pappa väckte mig igen. Ni vet minnet bleknar och fantasin fyller på. Men jag minns intagande av smörgås vid köksbordet, jag minns att pappa satt kvar i köket när jag gick och lade mig i soffan. Jag vet också att pappa gav sig ut en gång till till Svenljunga. Det var larm och dessutom började han såga upp vägen till kalaset eftersom tanken var att han skulle komma till kalaset när han inte hade något larmuppdrag. Hur som helst. Han hade transportern och motorsåget med sig så han lyckades såga sig mycket långt men inte ända fram till kalaset. När vi åkte till kalaset fram på småtimmarna sedan när stormen hade lungnat sig så kom vi således nästan ända fram. Det var otroligt att se vilken jobb han hade gjort mitt i natten. Och lite lustigt såg det ut. Träden var isärsågade så att bilen nätt och jämnt gick emellan. Jag vet inte hur långt från Svenljunga det var, men vi körde också om några andra folk från kalaset som bestämt sig för att gå hem. Just då var vädret hyfsat så det var ingen dum ide eftersom bilen var ju fast bakom en mur av träd på kalashusets parkering.

Jaha ja. Då har SVT rivit upp gamla minnen får man väl säga. Och de lyckas rätt bra också. Med att riva upp gamla minnen. Men det är inte mycket annat de lyckas med. Skräckfilmsmusiken som har lagts på i nästan alla scener känns det som, är inte ens nära att träffa den känsla som jag hade under stormnatten. Att inte lägga på någon musik över huvud taget hade varit ett bättre alternativ.

Vidare kände jag en stress genom serien också. Det var intryckt för många historier och levnadsöden i dess tre avsnitt. Om de historier som inte var direkt anknutna till stormen hade skippats hade mer utrymme kunnat ges åt skogsbonden, hjälplösa pensionärerna och hjältarna i efterarbetet. Det var ju faktiskt så att många äldre ute i skogarna var helt övergivna. Utan ström och telefon och med otillgängliga vägar satt dom. Och trots att de satt tryggt och varmt i sina hem är det egentligen oförlåtligt att dessa människor inte fick bättre tillsyn. Landsbygden må underprioriteras i många sammanhang men när det gäller säkerheten av de äldre som byggde den välfärd vi nu lever i är det faktiskt oförlåtligt. Det gör mig arg att det tog så lång tid för omvärlden att inse att katastrofen var ett faktum januari 2005.