Bortlängtan eller Hemkomstdepression

När jag sitter i mammas och pappas hus, kollar på snön som singlar ner utanför och funderar lite så kommer det smygandes en bortlängtan. Liksom ett tappert försök av hjärnan att inse att det faktiskt har hänt. Jag har varit i Australien och jag har kommit hem igen. Det finns minnen från en plats så avlägsen att det är svårt att fatta att jag varit där.



Jag saknar att umgås 24 timmar om dygnet med fröken Frida. Studera ihop, laga mat ihop, dela rum, dela hus, handla ihop, klippa håret ihop, resa ihop, packa ihop, kolla på film, sola (i skuggan), bada, läsa, dricka kall glögg, träffa konstiga människor, träffa snälla människor.


Fast mest är jag bara glad att jag har gjort allt detta. För ett år sedan sände vi första mailet till Sean och frågade om det fanns en möjlighet för oss att komma ner till Perth. Inte visste vi då hur det skulle bli, vi visste bara att vi ville göra det. Eller vi trodde att vi ville göra det. Hur lätt är det att veta att man vill göra något som man inte vet något om? Man bara måste ju testa liksom. Hur som helst så tycker jag nog att jag är berättigad till lite bortlängtan och hemkomstdepression för det tilltalar mitt vemodiga hjärta. Hehe. Ja tänka sig. Då är jag svensk i alla fall.