Eftertanke

Idag har jag träffat Anders för första gången.
När jag kom hem från stan så var mamma och pappa uppe i röda huset. Mamma fixade söndagslunch. Medan mamma gick och tog på sig en finare tunika och söndagsbyxor gick jag upp och tog på mig ett par orange-rutiga shorts och en gammal riksläger-t-shirt. :) :) :)

Sedan kom dom uppför backen den där lilla familjen. Syrran, Australiensarn också Anders!

Anders låg i vagnen för eventuell sömn (jet-laggad liten stackare så det är lite svårt med rutinerna liksom). Men det blev inget av det utan när de kom innanför dörren fick han komma upp och jag fick möta hans leende. Där och då blev det rätt starkt. Tårarna brände innanför ögonlocken och jag höll lite i hans lilla hand.

Alla vuxna pratar plötsligt så lugnt och stilla här i huset. Kom jag att tänka på sedan. Det var spännande.

Den sista timmen innan Anders föräldrar hade bestämt att de skulle låta Anders gå in i natt-sömnen gick jag runt med honom på armen nere i gula huset. Det var en fin stund. Nästan för fin. Han gäspade, gnuggade sig i ögonen, små-pratade lite, såg sig omkring och var allmänt söt. Och jag fick verkligen vara närvarande där med honom. Det var lugnt och skönt. Och stilla.

Tack för att du kom till Sverige, Anders. Så att jag fick hålla dig i famnen.

.