Poesins natt

Jag har i stort sett lätt för att sova. Jag sover bra och somnar fort. Jag minns att det kom som en chock när jag förra hösten fick "virus på balansnerven" och därför inte kunde sova för att rummet snurrade. Detta kände jag inte igen. Varför kunde hjärnan bara inte göra som vanligt och gå in i en behaglig sömn? Under denna period kunde jag också vakna av illamående mitt i natten och sedan ligga på badrumsgolvet i frossa tills morgonens solstrålar letade sig in igenom fönstret. Slitsamt. Jag var så trött. Man blir ju trött av illamående också. Men jag kunde inte sova. Uh!

I maj i år kom ytterligare en upplevelse av sömn-problems-karaktär. Jag var så stressad av jobbet. När jag avslutat en intensiv period av färdigställande av manus så väntade två nätter när hjärnan helt enkelt inte kunde sova. Jag försökte verkligen. Jag var ju trött. Men istället fick jag plocka ner en diktsamling jag fått av mormor från bokhyllan och vårda själen med lite poesi. Usch, det var läskigt. Jag tänkte att detta kan inte vara hälsosamt. När jag legat sömnlös i två nätter var det dags att åka till Barcelona på konferens. Somnade som en stock på flyget om man säger så. Väl där nere blev det inte så mycket sömn, men jag höll mig upprätt trots allt. Eller, fram till sista dagen i alla fall, dagen då matförgiftningen slog till... Då blev det några timmar på en bänk nära toaletten. Hursomhelst, när jag väl kommit hem då var jag kass. Hujedamej. Åker till landet några dagar tänkte jag. Två veckor med hjärnan i bomull, en kropp seg som kola och en själ trasig som en utbränd säkring blev det. Mamman stökade i köket och jag sov på kökssoffan. Det har jag gjort en gång innan, minns jag. Jag var då 10 år och hade precis ätit min första måltid efter en uttömmande kräksjuka.

Inatt var den här igen. Sömnlösheten. Kvällen började bra. Dressyr-lektion på en fin-fin häst. När jag kom hem fick jag ett bad och lyssnade lite på Studio 1 i P1. Jag anade ugglor i mossen när jag fick för mig att käka några chokladbollar i badet trots den sena timmen. Men jag mådde rätt gott ändå. Väl i säng ren och varm snurrade tankarna. Åh nej! Tänkte jag. Det är inte sant... Jag hämtade lite youghurt och tittade på ett avsnitt av ett brittiskt kostym-drama. Jag tänkte att vid 12-slaget kommer nog sömnen. Jag inbillade mig att svårigheten att slappna av kom från tuppluren jag hade tagit på eftermiddagen. Vid kl 1 kunde jag inte ligga still längre. Jag plockade fram gitarren och några favoritnoter. Jag började träna på några låtar jag inte kunde så bra. Så att hjärnan skulle få något att fokusera på. Det funkade. Den ville jättegärna arbeta, bara den slapp sova. Jag sjöng lite tyst också. Rösten mjukades så småningom upp så att det kändes behagligt. En timme gick. Det var mörkt ute och tyst i huset sånär som mitt tveksamma spelande på gitarren.

Jag tittade på den sjukliga gerberan i fönstret. Sträckte på ryggen. Tänkte på hållningsintstruktionerna från naprapaten. Aj, det gjorde lite ont i ryggmusklerna. De var trötta efter dagens ridpass. Så övergick jag till att spela igen. Själen var vidöppen av nattens stillhet och ensamheten. Jag började gråta.

Jag överraskades av tårarna.
Kroppen sörjde.
Hjärnan visste inte riktigt varför.

Efter drygt en timme hade jag spelat igenom alla låtar jag kände behov av. Änglamark, Härlig är jorden, Måne du gamle vän, Sinnesro, Får jag lämna några rosor i din vård... Listan kan göras lång. Alla låtar ackompanjerades av en kroppsligt överväldigande känslovåg. Jag var nära naturen, mormor var närvarande, jag saknade Lisa, jag kände igenom sårbarheten, vilsenheten och oron.

Så plötsligt efter en av sångerna började jag bläddra runt i en notbok på måfå. Och se där! Där kom en liten gäspning. Ni vet så som man gäspar efter ett ha gråtit? Jag tog chansen. Släckte alla lampor och gick och la mig. Någon gång kom sömnen. För 9:22 vaknade jag ur den idag. Vad jag hade drömt? Att jag och Tobias hjälpte mamma så att hon inte hade ont i ryggen längre.

.