Har du någonsin funderat på att sluta i 4H - Det sanna svaret

Sedan tre år tillbaka har Älvsborgs 4Hs planeringskonferenser genomgått en stor förändring. Detta beror på att vi vill få till stånd den dynamiska processen där vi varje år förnyar någonting. Längtan efter förnyelse kommer nog både från ett svikande medlemsantal i alla ideella föreningar och det vill man inte se eftersom man vill att den glädje man känner genom att vara medlem i organisationen också skall nå ut till många fler! Längtan efter förnyelse också från att det känns som en utmaning att vara med och förändra en organisation, detta kanske mest för våra mer erfarna medlemmar. Det är liksom ett steg i utvecklingen hos medlemmarna att efter man har varit med och lärt sig organisationen och sedan även varit med och genomfört organisationens aktiviteter så vill man vara med och omforma organisationen. Det hela är liksom en jättelång chefs-utbildning med mottot "lära genom att göra".

För att få organisationen att bli förändringsvillig måste medlemmarna vara förändringsvilliga. Förändringsvillig blir man inte utan att få komma till tals och få vara med i diskussioner om vad som är bra och dåligt med organisationen. Samtalen kan till exempel handla om hur jag som medlem har formats av olika saker som jag varit med om i organisationen.

På årets planeringskonferens hade jag och Eve som inriktning att katalysera den här sortens samtal genom en prestigelös samtalslek i bastun på Kaskad. Vi blev mycket imponerade av tiden i bastun. Alla verkade villiga att utveckla enkla ja-och-nej-frågor. Och även om samtal aldrig blir perfekta - det ligger liksom i samtalets natur att ha ett klimat som tillåter människorna som deltar att försöka uttrycka sina tankar och ibland misslyckas eller inte riktigt våga gå på djupet när det kommer till att sätta ord på tankarna - så kändes det som att vi lade grunden till att öppna upp för djupa och kanske skrämmande och kanske personliga funderingar.

Jag och Eve hade skrivit ja-och-nej-frågorna. Så när det kom till min tur att vara först med att besvara en fråga bestämde sig gruppen att hitta på en ny fråga till mig medan jag var ute och svalkade mig i höstregnet. Frågan var, hör och häpna: Har du någonsin funderat på att sluta i 4H? Nu hinner jag inte utveckla här hur bra jag tycker frågan är. Så jag bara skriver *shit pommes frites vilken bra fråga*!

Svaret jag bestämde mig för att ge var: "Nej. När jag känner att jag inte trivs blir jag inspirerad till att ändra saker så att jag trivs igen". Typ så svarade jag. Och det är ju så sant. Samtidigt som det inte är sant. Här kommer ett antal tillfällen då jag faktiskt själsligt har slutat i 4H. Också ett antal tillfällen som gjort att jag stannat kvar.

När jag var 20 år var jag med som funktionär på Nordiskt 4H-läger i Holsljunga. När lägret var klart och vi hade avslutningsfest kom en med ledningsfunktion och minst 10 år mer livserfarenhet fram till mig och sa "Jaa, du Emma, allt har väl fungerat bra på det här lägret förutom din grupp? Hehe." Samma sommar var det en annan person jämnårig med ovan nämnda äldre medlem som valde en helt annan approach. När jag och några vänner hade varit med i radion och promotat 4H och lägret under uppbyggnadsveckan fick jag ett sms från hen där det stod med stora bokstäver: BRA JOBBAT!!!. Det var ju tur. Att ha något positivt i vågskålarna är ju viktigt menar jag. Madde är bäst.

Det här med hur äldre hanterar yngre medlemmar är otroligt viktigt. Och jag tror att en anledning till att medlemmar "slutar i 4H" är att de blivit kränkta eller osedda av äldre medlemmar. Samtidigt som en annan anledning såklart kan vara att man socialt inte klarar att få kompisar i våra ganska komplexa sammanhang eller att man helt enkelt inte gillar att spela volleyboll och dansa Oh Susanna :). Men om vi stannar vid hur äldre medlemmar bemöter och tar hand om yngre så brottas jag själv med det ansvar jag har som äldre att bete mig rätt. Det är egentligen de senaste åren som dessa tankar har kommit. Tankarna rör sig kring hur jag måste tänka lite som en förälder, kanske, att jag liksom kan bli kränkt av yngre medlemmar men att jag aldrig har rätt att kränka yngre medlemmar. Fast de senaste veckorna har jag tänkt att, visst, jag måste tåla endel. Men lika viktigt som att tåla endel och inte balla ur är det att berätta för de yngre medlemmarna när jag känner att jag är felbehandlad. Fast då på ett bra och juste sätt som de kan kopiera. Förstår ni? Jag talar liksom om ensamheten som en chefsroll innebär (och en föräldraroll, antar jag). Hjälp med att förstå detta dilemma fick jag bland annat av en av kommentarerna i samtalet på årets planeringskonferens. Tack alla fina deltagare!!

Anledningar till att jag själsligt slutat i 4H, var det ja. Att bli lämnad sist och få göra städningen. Då känner man sig övergiven. I år hände det i augusti och i september. 2005 hände det under våren. 2007 hände det i juli. 2009 hände det under hösten. Vad som väger upp det? Närheten man får med de personer som är kvar där sist tillsammans med en. Jag önskar att alla personer fick känna en sådan närhet. Att få känna den närheten, det är värt att leva sig igenom övergivenheten, ensamheten och ilskan. Och när man kommit ut på andra sidan, då tänker man så himla mycket klarare.

Föräldrar som inte visar respekt och tar med sig soporna hem istället för att slänga i en soptunna som någon ideell i en bygdegårdsförening skall tömma. Föräldrar som inte visar engagemang genom att erbjuda sin hjälp. Föräldrar som ringer till ideella ledare och framför klagomål istället för att komma på föreningens årsmöte. Föräldrar som skickar sina as-jobbiga barn på läger utan att berätta att de är as-jobbiga. Föräldrar som ger sina barn en ADHD-diagnos och sedan inte berättar för ledarna att dom gjort det (så att ledarna är beredda på att höra argumentet att jag kom försent till samlingen för att jag har ADHD). Ja, dom har jag inte mycket till övers för. Och dom får mig att varannan månad tänka att jag skall aldrig sätta mitt telefonnummer i en aktivitetsannons, jag skall aldrig mer vara ledare på ett läger för barn, jag skall aldrig mer...

Vilket tillfälle kan tänkas väga upp denna frustration? Jag tar som exempel min bokföringspassion. Fröet såddes av Eva G. Eva är bäst. Jag var liten. Hon var mamma. Vi var båda engagerade i den lilla 4H-klubben hemma. Eftersom hon hade lärt sig bokföring i skolan och dessutom är en så fin människa så kunde vi tillsammans göra klubbens bokföring och bokslut med stor framgång i flera år. När jag sedan trodde att jag fattat nog så vågade jag mig på att ta över på länsnivå efter allas våran Karin. Karin är bäst. Hon var tålmodig som få (fattar jag nu, när jag själv börjar tappa tålamodet) och förstod väl att jag skulle lära mig så småningom. Sagt och gjort! 2008 hade jag gjort mitt första bokslut. Väl på årsmötet fanns mest kottar i församlingen. Förutom en figur. Han frågade - Är det ditt första bokslut? -Ja, svarade jag  med ett försiktigt leende. -Grattis! Sa hen. -Tack, sa jag, med ett stort leende. Sedd av någon som förstod storheten i min personliga utveckling skuttade jag glatt vidare i mitt 4H-liv. Pär är bäst.

Vad det gäller djupa samtal så nådde vi inte hela vägen på årets planeringskonferens. För allra helst hade jag velat komma till att man skulle kunna berätta om en händelse där man upplevde sig kränkt och som innefattade någon/några av personerna i rummet. Men då är det dags att tänka på risken för bråk och gråt. Och riktigt så långt tog vi oss alltså inte i helgen. Men nästa år. Då...

... Ja, kanske. Men jag tror man måste dela upp folket i mindre grupper. Gärna efter ålder/erfarenhet. Med tanke på ovanstående resonemang.

Men vi nådde definitivt en bit! Bland annat målade vi tavlor som skulle föreställa det goda och onda med 4H. Dom sparar jag på ett säkert ställe.

Säkert ställe.

Ps. Missa inte planeringskonferensen nästa år.

.