Tal till mamma på 60-årsdagen

När jag kom hem från stan en fredag var klimat- och miljöångesten större än vanligt. Jag hade grubblat hela vägen hem och kommit fram till att trä var det enda byggnadsmaterialet vi får använda och att jag är det största miljöboven i världshistorien för att jag äger en dator och en bil. Nu kan det i och för sig vara så att min slutsats var helt korrekt men det hjälper ju ingen att jag sitter där och har ångest så jag bestämmer mig för att söka upp en hjärna identiskt med min egen - Pappas hjärna.

Hyfsat snabbt fångar han upp mitt kvidande på sitt vanliga diplomatiska sätt och säger att han håller med om allt jag sagt. Sedan avslöjar han en mot klimatångest lindrande tankegång; Man kan inte kräva hur mycket som helst av en liten människa, vår inriktning får vara att vara bättre än genomsnittet.

Så tänder mamma ett ljus, bjuder på smörgås och rättvisemärkt te samt öppnar dörren till tvättstugan. In i köket kommer då en katt som kryper upp i mitt knä. Jag tänker på hur livet på landet varit med en mamma som min. Ungarna hade egna grönsaksland, egna skyfflar att mocka med i laggårn och varsinn julgran i sina sovrum. Djurhållning, slakt, kompostering och odling skulle som så många gånger förut visa sig vara omåttligt lyckade pedagogiska verktyg för överföring av förståelse för långsiktighet, hållbarhet och slutna system.

Och visst är det så att jag ser upp till mammas sätt att leva livet konsistent med mindre kemikalier, mindre energi och mindre energiresurser än genomsnittet.

Hon är så fin min glada, rättvisa och gröna oskyldiga mamma. Och just det ja, vacker är hon ju också.

.