En fysiker tar en MR

21 december 2011. MR av ländryggen. Kl 08:15.

Tidigt som tusan för en forskarstuderande Emma! Men jag kravlade mig upp, tog spårvagnen till Korsvägen och traskade än en gång uppför backen till Carlanderska. Dags för MR-undersökning i rummet jämte lungröntgen där jag var tvungen att ta en bild inför Australien-resan.

Någon minut efter 8 kom en vänlig sjuksköterska och hämtade mig från väntrummet. Ingen metall, lås in värdesakerna här och vänta vid den röda stolen informerade hon mig om.

Sedan fick jag gå in i rummet med de starka magnetfälten. Tänka sig, sist jag såg en sån här maskin på så nära håll lekte vi med en sax i ett snöre och sedan fick vi se en varningsfilm med meloner som krossades mellan magneten och en sjukhussäng. Ligg på rygg, håll i den här bubblan i änden på en sladd, ta på dom här hörselskydden och blunda så kör jag in dig, sade sjuksköterskan.

Vid en MR-undersökning ligger man inne i ett smalt rör. Så innan undersökningen får man intyga att man tål små utrymmen. Britsen man ligger på skjuts sedan in i röret så sakteliga. Och operatören pratar till patienten via högtalare i hörselskydden när man ligger där inne.

Jag började genast tänka på rörelseartefakter och på hur jag andades. Hur skall jag optimera detta nu? Till slut tog nyfikenheten överhanden och jag var tvungen att öppna ögonen och kolla. Samtidigt ungefär blev jag stressad och pulsen gick upp, säkert av min spändhet och något konstlade optimerade andning. Så jag gav upp, lyssnade på P1 och slumrade lite. Tills dess att operatören började prata i lurarna förståss. Går det bra? Är volymen okay? Efter att ha svarat fortsatte nästa bildsekvens och nästa och nästa. Tror det var en snabb först och sedan 3 stycken á 3 minuter.

Coolt.

.