Det kallas tvivel

Idag har jag varit på en disputationsfest. 5 timmar lång helt perfekt middag med god mat, trevligt sällskap och fin-fina tal.

Idag kom det också ut en annons på en doktorandtjänst med ett projekt som är förlängningen av det jag hållit på med hittills till jobbet.

Talen under middagen berörde ofta ny-disputerade BMA:ns något brokiga bana som ledde till en doktorsexamen. Också talades det mycket om motivation/inspiration, relationer handledare-doktorand, att vara en bra forskare och hej och hå.

Efter det första talet under middagen kom den lätt igenkänningsbara klumpen i magen. Ni vet den där som Winnerbäck sjunger om. Den kommer i paket med ett konstigt humör. Vi kallar det för tvivel.

Tvivel över att jag borde söka den där tjänsten.

Eftersom jag inte super (av genetiska och ideologiska skäl) fick jag istället välja att dansa bort tvivlet. Att hoppa runt på dansgolvet som om ingen såg en till galen musik. Det är medicin mot tvivel det. I alla fall för stunden. Och sedan efteråt är man så trött att man blir lite apatisk. Och inte riktigt bryr sig om sina känslor. Det är också ganska skönt.

Men på spårvagnen hem lät jag mig själv att vältra i tvivel-känslorna. Liksom riktigt känna in dom. Och tillåta dom. När jag gick uppför trappan till lägenheten tänkte jag att jag i denna stund verkligen kan acceptera att jag inte vet vad jag skall bli när jag blir stor.

Men jag är för trött för att tänka på det nu.

I will think about it tomorrow.

.