Det är svårt att jobba när andra går och badar. Och när man precis har kommit hem från ett cykeläventyr med världens bästa människor. Man saknar människorna, man saknar att cykla, man saknar naturen och man saknar sina cykelbyxor.
Känslan är liknande den som beskrevs här: http://emmahedin.blogspot.com/2009/02/bortlangtan-eller-hemkomstdepression.html
Varför saknar man människorna? För dom är ens vänner och med dom kan man prata om allt som hände på cykeläventyret. Det är det som är nackdelen med att ha två liv. När man kommer till liv nr 2 har man ingen att prata om liv nr 1 om.
Cykelvänner:
Angående längtan efter cykelbyxor så gäller det nog egentligen en längtan efter att inte behöva tänka på vad man skall ha på sig. Dessutom är cykelbyxor ett plagg med funktion till skillnad från fick-lösa, färggranna och ömtåliga street-byxor.
Man tröttnar tillslut på det. Men alltså tro inte att jag inte har något intresse för kläder. Nej, jag minns en gång. Jag och mamma var på lindex. Jag handlade massa kläder. Bland annat ett par snygga mocka-byxor (helt i mocka) för flera hundra kronor. Oj, vad mode-medvetet. Att de köptes in som ridbyxor kunde ingen ana då. Och jag måste säga att veterinärerna på stationen i Svenljunga blev förvånade när jag skulle byta om för arbete ute i fält och kom tillbaka iklädd ett par nya ljusa mocka-byxor. "Är dom där inte lite väl fina" fnös dom. "Duger de hemma i ladugården duger de här" svarade jag.
.
No comments:
Post a Comment