Och packar lite mindre nervös än innan perspektiv-vidgaren på Eriksbershallen. Men fortfarande med lite ensamhetskänsla. Sådär som att man känner sig så liten i världen att inget man gör har någon betydelse.
Och i och med större insatser på jobbet som stör vardagslunken konfronteras jag också med den stora frågan.
Vad skall jag bli när jag blir stor?
Månskensbonde?
Hippie som lever på den helande kraften i björksav?
Starta en egen paintball-business?
Eller skall jag helt enkelt fortsätta på den inslagna vägen som mormor uppmuntrar mig till att göra?
.
1 comment:
åhh, ser ut som alfan!
Post a Comment