Skratta åt sig själv

En liten ego-observation av tillfällena när jag rent ut sagt garvat högt åt mig själv. Liksom tagit ett steg åt sidan och observerat vad min kropp har gjort. (Hjärnan tillhör ju trots allt också kroppen)

Censur för att läsningen skall bli trevligare när jag går tillbaka till texten om en tid för att inte glömma av att lära mig av mina misstag.

Efter en natt av vinter-*piiip*-sjukan, då jag *piiiip*tes en gång i halvtimmen mellan 23 och 3, vaknar jag klockan halv nio efter några timmars sömn och konstaterar att jag nog känner mig rätt hyfsat och kan nog gå till jobbet ändå. Sedan somnar jag och vaknar inte förrän det blivit mörkt. Jag reser mig på ostadiga ben, käkar en deciliter fil och somnar sedan om för att morgonen därpå vakna och få mig ett litet skratt. Hur tänkte jag där?

Efter en lång helg hos mormor med tidig uppresa och korta nätter samt ridning och bilresa hem till landet på natten spenderar jag tisdagsförmiddagen vid mitt skrivbord och ägnar mig åt bokföring. Effektiviteten flödar efter en stadig frukost med mor å far och många ostörda timmar i rummet på landet där inga ljud finns. Efter lunch tappar jag fart. I ivern att komma igång igen äter jag en påse Polly (nåväl inte hela men det låter som en bättre story då) och sedan slocknar jag och sover i en timme. När jag vaknar är jag förvånad och inte medveten om att jag somnade (nej, inte diabetes, "bara" sömnbrist). Jag skrattar högt för mig själv och tänker att det var det här med att socker-begäret stärks om man är trött. Hur svårt kan det vara att tolka sin kropps signaler?


För övrigt: 1) Jag har sett årets första trana idag. 2) Det är geggigt i hästarnas hage. 3) Det är ljust när man vaknar. 4) Nästan hela skogsgaragetaket är tomt på snö.
Vad är det som händer? Våååårreeeeen är påväg!

.