Skam. Ledarskap. Flykt.

Men hallåååååå! Europaaaa! Ta hit alla flyktingar. NU!
Förstår vi inte att konflikten i Syrien skulle dö på en gång om vi tömde landet på folk? Jösses! Gör det enda rätta!
Humanitär stormakt. JA! Men det krävs ju ledare... Det är viktigt med folkrörelser i en demokrati. Men det är också viktigt att fostra människorna med fallenhet och lust för ledarskap att bli ledare!
Aaaa, jag blir galen!

Först tänkte jag göra en statusuppdatering på fb. Men sedan kändes den för intim. Så jag skriver av mig här istället. Det är inte så att jag tycker att det pågår ett massivt ökande av empatin och minskande av främlingsfientligheten i Sverige. Jag ser fortfarande statusuppdateringar på fb där SDs propaganda-foton används med citat om hur äldreomsorgen blir lidande av invandringen.

EU kör stenhårt med sin gränspolitik. Vad skulle hänt om vi hade haft så extremt kalla iställningar till de finska flyktingarna under andra världskriget? Det känns ju bara HELT otänkbart!

Att de rapporter om flyktingläget pga konflikterna i Syrien verkar inte heller bygga upp empatin. Man får se inslag på flyktingar som klagar över dåligt städade toaletter. Och vips! Är all empati borta. Trots att man ser människor lida på bild varje dag.
Och organisationer som tigger om 50 kr i bidrag för att hjälpa de drabbade i Syrien... Jag blir galen! Det är för dåligt!

Något som skulle få folk att känna mer empati vore ett samhälle där empati var värt något och där det gjorde skillnad att känna empati. Även empati för någon överbetald överklädd bankhöjdare från Syrien. Typ. Fattar man?
Jag tänker mig att alla Europas ledare (visst har varje nation fortfarande en ledare som man känner betydligt starkare för än en eventuell ledare för europeiska unionen?) samlar sina folk och berättar om en strategi.

Europa skall öppna sina gränser.
Alla från Syrien får komma hit.
Endel kommer vara snälla Syrier och endel dumma.
Men de som är öppet deltagande på den elaka sidan få inte komma.
Sedan får människorna i värdländerna uppdrag att husera in folk.
Det rör sig om en begränsad tid.
Tills kriget
är
slut.

Värdländernas människor tar hand om två-tre stycken i grupp. Kanske är det människor som kan bli ens vänner. Eller inte. Men man kan inte omplacera eller önska flytt. Man gör sitt uppdrag och de som blir räddade ser sin räddning. Man kan inte klaga på sin inplacering. Varje medmänniska hjälper efter bästa förmåga. Det finns ingen migrationsmyndighet att framföra klagomål om toalettstädning till. Utan man hjälper den familj man bor hos att städa toaletten.

Nä, jag fattar.
Det är så långt från verkligheten.

Direkt börjar man tänka. Kommer vi tycka om dom där konstiga människorna? Kommer vi klara att försörja alla?

Fast ändå. Vad är alternativet?

Jag blir tokig. Man kan i alla fall säga att det var lättare vid evakueringen av människor från de nordiska grannländerna under andra världskriget. De såg likadana ut. Och hade nära hem när de ville åka hem. Dessutom kunde de typ gå hit. Så vi behövde inte chartra några flygplan.

Refugees welcome? Vem är vi att säga att någon inte är välkommen? Vi kan välja vilja vi tycker om och vilka vi samarbetar med. Men vi kan inte bestämma vem som får åka vart.

Puh! Nu känns det iaf lite bättre. Ska se om jag kan äta kvällsmat.