På landet. Icke-romantiskt

Det är lätt att romantisera om "på-landet-livet". Tur att man blir påmind om livets brutalitet ibland. Så att man inte går för långt i sina rosa tankar.

Finaste lilla Tilda stod och åt hö i stallet tillsammans med bästa kompisen Troj. Det var dimmigt. När solen började bryta igenom hördes en lastbil komma på landsvägen och jag och pappa drog oss mot stallet. Chauffören steg ur och hälsade i hand.

"Ja då har jag kommit rätt då"
"Jajamänsan, det har du. Det var mig du pratade i telefon med för en stund sedan."
"Ska vi ta pappersarbetet först?"
"Ja det är nog bäst, vad behöver du av mig för att kunna göra detta. Pass?"
"Nej, jag behöver ingenting."

Pappa plockade fram sin plånbok.

"Jag har mastercard det går bra eller?"
"Ja, det gör det."

Sedan fick vi kvitto på korttransaktionen och kvitto på avlivningen och hämtningen.

"Vet ni hur det går till?"
"Nä, jag vill gärna veta lite mer."
"Vi använder bult för bedövningen. Man sätter den högt upp i pannan. Inte på samma ställe som kor. Sedan tömmer vi ut blodet."
"Ska vi vara här?"
"Ja, precis därborta på gräset blir väl bra. Är den sjuk?"
"Nä, bara lite gammal. Jag räknar med att hon står här lugnt och fint."
"Ta med lite mat från stallet."

Jag och pappa gick in i stallet och hämtade Tilda. Troj stod kvar och åt hö. Dom kom sig inte ens för att göra någon gnäggning åt varandra.

"Pappa, du får hålla henne. Jag tar med mig lite hö."
"Ja. Kom nu lilla häst skall du få komma till hästhimlen."

"Sådär, vi fäster upp luggen här under grimman."
"Vad kommer djuret göra?"
"Hon faller ihop och sedan sparkar hon kanske lite."
"Skall man hålla för öronen?"
"Det kan du göra om du vill."

Tilda buffade lite irriterat sådär som hon gör när hon blir irriterad av att någon håller för hårt i grimman. Fint på något sätt att hon var precis som vanligt. Jag gömde mig lite bakom pappa. Det knäppte till, hon föll ihop, sparkade jättelite, halsen skars upp, jag tittade henne i ansiktet och ögonen var inte ens stressade.

Jag suckade djupt.

"Är det jobbigt?"
"Ja."
"Hur gammal var hon?"
"Snart 20."
"Har hon bott här i 20 år?"
"Ja."

Jag frågade försiktigt om jag kunde få fram-slakthovarna. För kommande studier i barfotavärkning. Han tvekade kanske lite men sedan hissade han upp henne lite i kranen och hade en vass kniv att skära genom karpalleden med. Jag hämtade en svart sopsäck det var skönt att avlägsna sig från platsen lite medan kadavret hissades upp i containern.

"Då var vi klara. Tack så mycket."
"Tack skall du ha."

Jag och pappa gick till källaren med slakthovarna och motorsågen som pappa hämtat ifall det blev för svårt att använda kniven till hovarna.

.