Har ju glömt berätta...

... Anledningen till att jag hittat tillbaka till blogglusten (egentligen är det nog mer ett bloggbehov) tror jag är att jag just sett sista avsnittet av Weissensee. En dramaserie som utspelar sig i östtyskland före murens fall.

I sista avsnittet får seriens kärlekspar veta att de väntar barn. De blir glada. Sedan följer ett bråk där pappan tycker att mamman nu inte får riskera sin säkerhet och börja samarbeta med en västtysk journalist. Inte nu när hon har ett barns liv att ta ansvar för. Hon har ingen tanke på att inte kontakta den västtyska journalisten utan svarar med att hon minsann inte vill att hennes barn skall födas till en värld där man inte får lov att säga sanningen. Han säger något i stil med att om hon bryter mot lagen åker hon in i fängelse och barnet tas ifrån henne och han blir ensam ansvarig för barnet. Men då kommer du och hjälper mig blir fri! Säger hon. Han svarar; bara för att själv bli häktad också har barnet inga föräldrar mer?

Nu kommer det starka. Hennes svar på det hela blir att då, när vi båda är häktade, då kommer våra vänner till undsättning. Och sedan deras vänner. Och deras familjer. Också fortsätter det tills samhället störtas och saker och ting blir rätt.

Det är något fint med det där. Något fint med att vilja göra det enda rätta. Man blir inspirerad av det.

.