Här sitter jag och känner in rummet.

Ligger och lyssnar på vinden. Den märks knappt när man är i ett flervåningsbetonghus.

Hej. Det är lite konstigt att bo här. På lunchen talar småbarnsföräldrarna om när de skall berätta för sina barn om döden. Varför skulle man vilja hålla ämnet döden dolt för sina barn? När man ser ett påkört rådjur vid vägkanten, varför skulle man vilja säga något annat än att rådjuren har dött? Här är det mörkare en stjärnklar natt än en molnig. Ljuset kommer nerifrån. Man följer inte stora sammanhang utan man skapar själv sin omvärld. Ibland så som man vill ha den. Ibland bara så som en konsekvens av något annat. Här är allting berört av människor. Städat och pyntat. Kanske finns risken att man tar människan på för stort allvar? Att man inte ser att före du, jag, han, hon och hen kom hit - så fanns något annat. Och det gick lika bra det.

När Svampbob Fyrkant (jag är lite fyrkantig har jag fått veta det senaste) och Professor Kalkyl (en smart kamrat till Svampbob Fyrkant) är ute och går och pratar om vädret, män och hästar. Ja, då pratar dom också ibland om kärleken till platsen där de växt upp. För de har båda två växt upp på en plats mycket olik mot den där de bor nu. Hur stark känsla får man lov att ha för en plats? När jag får ett direktiv utifrån (låt säga från en fredsprisbelönad organisation) angående hur platsen där jag växt upp skall se ut och skötas - då blir jag trångsynt arg och fördömer egentligen allt vad civilisation och demokrati heter. När jag konfronteras med nyanlända nysvenskar, ser brister i politiken och dessutom förväntas vara medmänsklig och dela med mig av min plats - då blir jag rasist. När varg planteras in så att jag tvingas oroa mig för frigående ponnisar - då blir jag helt plötsligt mycket oförstående inför biologisk mångfald. Jag tror det är viktigt att få känna allt det där. Att få lov att känna att vindkraftverk är både dåligt och bra - att alla känner så - även dom som rent vetenskapligt förstått att det är en grymt bra väg frammåt.

(Ja, frammåt stavas nog egentligen med ett m. Men det vore mycket mer logiskt med två m. Så om jag skriver det tillräckligt många gånger så att antal google-hits ökar på den stavningen då kanske vi får tillstånd en förändring i bedömningen av vad som är rätt och fel. "Säger man det bara tillräckligt många gånger så är det strax en sanning.")

Ligger på kökssoffan i det röda huset. Katterna är verkligen inte lätta att bli av med. Jag har aldrig sett dom såhär klängiga. Igår skrek den store grå katten efter mig när jag lämnade köket (de får inte gå ut i resten av rummen). Lyssnar på tvättmaskinen, klockan som tickar, talgoxens pipande och en av katterna som äter torrfoder. På den här platsen på jorden kommer tillvaron först och de som befolkar tillvaron kommer som nummer två. Minusgrader ute gör att du eldar för att få värme, slår sönder isen i hästarnas vattenbalja och matar småfåglarna med frö. Lågtstående vintersol gör att du vattnar blommorna, hänger ut en tvätt och tar en kopp välling utmed söderväggen.

Att få följa istället för att leda är vackert och skönt. För en med beslutsångest.

.