Sockar, socker och suckar.

Fortfarande får jag kommenterar på att jag går med varmasockar inomhus på jobbet. Det är lustigt för det är ofta samma människor som redan har kommenterat och haft ett kort samtal med mig om att gå inomhus med sockar. Här kommer återigen en sammanfattning av allt jag tänker när jag får en sådan kommentar:

1) Angående att det är smutsigt på golvet för att folk går in med ytterskor:
Ja, visst är det dumt att gå in med slaskiga ytterskor?

2) Emellertid vill jag påpeka att den relativa smutsigheten på golven här på jobbet jämfört med andra golv jag trampat på är tämligen låg. Den över-tvättade nutidsmänniskan har alltså en snedvriden bild på var tröskeln för smutsigt går. Det går att överleva på betydligt smutsigare golv.

3) En vana av att trampa på smutsiga golv gör att man får en rutin på att separera smutsiga golv mot rena golv (inomhus hemma).

4) Sockar av ylle suger inte upp vatten på golvet så som bomullsstrumpor gör. Testa själv.

5) Jag tvättar mina yllesockar en gång i veckan. Hur ofta tvättar du dina inneskor?

6) I dina gummisulor på dina inneskor finns mycket kemikalier. Cock-tail effekten av de kemikalier som vi lever med är inte vetenskapligt utredd.

7) När mina sockar har slitits ut lägger jag dom i komposten och odlar mat med jorden. Vad gör du med dina innerskor?

8) Eftersom jag går på sock inomhus torkar jag upp efter mig när jag exvis spiller te på golvet. Varför torkar inte du upp efter dig när du spiller kaffe i trapphuset?

9) Jag går utan skor för att min naprapat rekommenderar det. När jag går utan skor går jag med mer vikt på framdelen av foten (klampar inte i med hälen vid nedsättning av foten). Detta gör att jag får rätt sorts muskler i underbenen, starkare fötter inkl. fotvalv och kan kanske bli av med min ryggvärk, ischias-besvär och ljumsksmärta. Att jag går utan skor inomhus är alltså en förutsättning för att kunna fortsätta jobba.

Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet...





Fortfarande frågar folk mig om min sockerutmaning. Om jag äter socker nu och om jag mår bättre. Många vill också gärna påpeka att det är ju onödigt att göra en diet-omställning som var så extrem som min "man kan ju bara dra ner på sockret", tycker dom. I december 2012 började jag äta socker på andra dagar än förbestämda födelsedagar igen. Det skall tilläggas att det inte var ett frivilligt återfall. "Mmm, jag har fått ett sugar-relapse", brukar jag säga och fortsätta med; "Det är därför jag inte dricker. Det är ju värre med drinking-relapse". Fast de där uttalandena har jag slutat med. Det är ju fortfarande ganska tabu att tala om dryckes-problem så folk blir så stela och konstiga då.

Nu har jag alltså återgått till en mer vanlig svensson-diet med tillsatt socker i mat, vitt ris, pasta och saft. Dessutom sammanföll ju min relapse med julen (en mycket stark social anledning till att äta socker) så i min diet har ingått pepparkakor med glasyr, sötad choklad och julmust.

Angående återgång till sockerfylld diet:
- Nej, jag märker ingen stor skillnad på min kropp.

- Ja, jag märker skillnad i min smakupplevelse av mat.

- Ja, jag märker att jag ofta byter ut en tupplur mot en socker-fika.

- Ja, jag har återfått suget efter socker eller intag av annan snabb energi.


Angående att plocka bort sockret ur sin diet:
- Det går utmärkt att baka allt bröd på helt vanligt sätt. Ta bara bort sockret.

- Den största förändringen i mitt matintag kom av att jag tack vare borttaget socker inte blir sugen på andra snabba kolhydrater som vitt ris, pasta och frukt. Dessutom åt jag större andel vegetariskt och var nöjdare på mat som går att producera i Sverige (rotfrukter istället för ris etc.). Det varierar säkert från person till person men jag hade inte lyckats åstadkomma denna förändring i diet så enkelt utan att helt skära bort sockret. Den största förändringen kom alltså inte av att jag tog bort sockret utan det var "bieffekterna" som var dominerande.

- Det är svårt att plocka bort sockret ur sin diet. Det finns många krafter som inte vill att du skall göra det. De sockerberoende kollegorna på jobbet vill inte erkänna att det finns ett sockerfritt liv så de vill dumförklara din extrema idé. Damerna som hela sitt liv har lagat mat med socker och sockerkaka till efterrätt har svårt att se att det de trodde var robusta sanningar i själva verket är påhittat av sockerindustrin eller kulturella sanningar. Kanske är de också rädda för att en kultur (den kultur som definierar dom) skall släckas ut. Dessutom har vi alla affärer som skyltar med sina socker-fyllda produkter eftersom det finns stor vinst att hämta. Industrin vill tillverka sockerfyllda halvfabrikat och bantningsprodukter vi helt enkelt inte kan få nog av.


Angående att falla tillbaka i socker-ätande
- Ja, jag ångrar mig. Det var verkligen ett ofrivilligt återfall. Tror att jag delvis trodde att jag inte kunde få ett återfall. Jag hade ju inget socker-sug längre.

- Det tog ungefär 5 veckor innan min diet hade ändrats till "svensson-varianten" och jag hade återfått ett sockersug eller helt enkelt sug efter energiintag. Vid sockerfri diet kände jag hunger, aldrig sug.

- Att följa sin kropp på kurvan in i en socker-diet igen har varit intressant måste man säga. Det räcker att ge efter lite så är alla andra krafter i samhället som jag räknat upp ovan där och ger en liten knuff var tills dess att man trillar över kanten. Man kan säga att hela samhället har följt denna kurva de senate decennierna. Och vi har också trillat över kanten. Det märks väl inte minst på de nordiska ländernas "sockerskatter". Det handlar inte längre om att få folk att må lite bättre genom att begränsa deras sockerintag med kampanjer. Nej, nu har sockerindustrin tagit så stor plats att det är befogat att inkräkta på den, för så många heliga, fria marknaden.

- Ja, jag vill tillbaka till en sockerfri diet. Men det är svårt. Första steget var att ge bort alla pepparkakor och choklad från julen till folket här på jobbet (lite elakt faktiskt, när man tänker efter). Dessutom satte jag upp all sirap och socker från julbaken på översta hyllan i skafferiet. Steg två kan man säga var att skriva det här blogginlägget. Och steg tre blir att sova mer. Steg fyra blir att hitta tillbaka till motivationen att stå emot alla krafter. Motivationen försvann i december. En förklaring som känns väldigt trolig är otrivsel på jobbet.





Varför är det så självklart att man skall sucka när man går till jobbet? I ärlighetens namn känner jag ingen som inte suckar. Kanske för att vi har tappat kopplingen till varför vi jobbar och vad för sorts tillvaro vi har att gå tillbaka till om vi inte jobbar. Överlevnads-anknutet incitament för att jobba saknas. Inte är det så konstigt förresten, med tanke på det överföd vi lever i. Det är svårt att se att jag måste jobba för att överleva när mina största hot mot överlevnad kommer från överkonsumtion av kemikalier, mat, socker och naturresurser i störta allmänhet. Hotet mot överlevnad kommer alltså inte från svält och ohygien.

Missförstå mig rätt. Klart att folk har ett incitament för att jobba - det består i att få pengar för att kunna betala mat, bostadshyra och äldreboende för sina föräldrar. Men om man inte har någon som helst tid till att göra det man vill och samtidigt för mycket prylar omkring sig då jobbar man kanske ändå för mycket? Och det är ju den överskjutande delen, den som är "för mycket" som vi inte har något överlevnads-anknutet incitament till att utföra.

Resonemanget kan dras ett steg längre. Prova att ställa dig frågan: Kan du komma på något du skulle kunna tänka dig att göra utan att få ett öre betalt? När du ställer dig frågan måste du förbli i ditt nutidssammanhang av hopplös överkonsumtion i ett samhälle där människor bara tänker på konsumtion och har glömt varför de gör vad de gör. Ett samhälle där folk inte är nöjda trots topp-sjukvård, mer mat än de behöver och roande stimulans i överflöd från radio, TV och samtal med kompisar på after-work.

Kommer du på något?

Ett exempel på svar som min hjärna kommer med: Kattvakt.

Jag tror att svaret skall tolkas som såhär:
Om jag hade havregryn till min morgongröt, potatis och linsgryta till min middag, ägg till min kvällsmat och vatten till mitt te. Om jag hade en varm säng, kläder på min kropp och närhet till familj och vänner. I så fall tror jag att jag skulle kunna vara nöjd med livets dagar efter att ha jobbat som kattvakt hela livet. Tänk dig att det står "här vilar Emma Hedin, kattvakt" på min gravsten. Den som står och tittat på gravstenen tänker att i det yrket fanns tid för meditation. Genom att vara med katter blev hon tvungen att leva i nuet. Hon fick nog mycket direkt och otvungen uppskattning från katterna.

Efter att ha lekt med detta tankeexperiment ett tag kanske man sitter med en hel hög förslag på vad man skulle kunna jobba med gratis. Återstår då att identifiera kruxet i tankeexperimentet. Hur definierar vi vad de basala behoven skall vara som vi antar är uppfyllda innan vi börjar leka med tanken att börja jobba med något bara av ren och skär lust?

.