Att svälja sin kvällsmat

Tittade på svts historieätarna häromdagen. I detta program lever två TV-profiler sig in i en tidsepok genom att klä sig, äta och bo så som man gjorde då. Avsnittet jag såg handlade om 70-talet. Förutom kinamat, konserver, pulvermos och cigaretter handlade programmet om de politiska rörelserna i Sverige på den tiden.

Man talade om kvinnofrågor (rätt till smärtstillande vid förlossning till exempel), vänstervågen (krossa kapitalismen-mentaliteten) och såklart måste man nämna den sexuella frigörelsen också för att få lite underhållningsvärde. Man talade om att det var en modig generation som var de första att göra uppror mot sina föräldrar. Tidigare hade man antagit samma yrke som sin pappa, farfar och farfars far och dessutom någorlunda lydigt ingått i de allmänna religiösa ordningarna. Nu däremot skulle man ifrågasätta allt och inte tolerera något man inte var nöjd med. I detta sammanhang gjorde en man en väldigt intressant jämförelse mellan det religiösa kollektivet och det politiska kollektivet.

Det religiösa kollektivet erbjuder sammanhållning, identitet och gemenskap. Precis sådant som den biologiska varelsen människan behöver för att må bra. Dessa egenskaper har tydligen varit viktiga evolutionärt för framgångar hos arten. När man skulle överge sina religiösa grupperingar på 70-talet då fanns som tur var ett politiskt kollektiv som erbjöd gemenskap i form av stormöten och demonstrationståg, identitet i form av vilka åsikter man stod för och sammanhållning med hjälp av riter och klädedräkter. I det politiska kollektivet kunde man också hitta meningen med livet:

"Jag gör världen till något bättre, alltså finns det någon mening med mitt liv!"

Dessa tankar tycker jag är väldigt intressanta. Hur vi med förnuftet vill ta oss ur religionens "grepp". Men för att lyckas måste vi hitta motsvarande tillfredsställelse någon annanstans.

Jag tänker genast på hur jag blir besviken när människor visar sig vara oengagerade och ointresserade till att göra världen till en bättre plats.

Sedan tänker jag på hur jag samtidigt tycker det är viktigt att man inte rättfärdigar bristande privata sociala relationer med att man har lagt all sin tid på organisatoriska engagemang för att förbättra världen.

Summan av kardemumman blir att jag brinner starkt för att det skall utvecklas någon sorts icke-religiös samlingsplats där man kan bli en hel människa och känna samhörighet med alla oavsett åsikt. Där man inte måste finna meningen med livet genom att definiera sig själv som hjälte. En hjälte som förbättrar världen för andra menar jag.

Delen av kanelen är dock den att när man ser Poverty-serien på svtplay så går det inte att undgå att bli besviken på människors icke-engagemang och totala fokus på egen "lycka", framgång och själslig förnöjsamhet. För det borde inte finnas någon som kan känna tillfredsställelse över sitt liv och njuta av lycka, framgång och själslig förnöjsamhet när det samtidigt finns så stora orättvisor i världen att jag inte klarar att svälja min kvällsmat.

.
------------------
Först var rubriken på detta inlägg "Vad är meningen med andras liv". Hade tänkt diskutera huruvida det är rätt att använda offer-hjälte-mentaliteten för att hitta meningen med sitt liv (meningen med mitt liv är att förbättra världen). Det känns ju lite tvivelaktigt - för vad är då meningen med de människors liv vars tillvaro man utser sig själv till att förbättra?

.