Häromdagen sa en person (som jag beundrar) att hon fortfarande mindes friheten hon fick när körkortet togs. Eftersom det inte gick några bussar på ...

... landet där hon växte upp. Samma sak gäller i stan försökte jag mig på. För utan bil tar man sig inte ut. Bort. Härifrån. Till områden dit inga bussar går.

----

Jag tror denna tanke är i linje med tankarna som utbyttes efter att Colin Hale hade en presentation om "caravan living" och hur den sortens "compact living" som det ju innebär kan få folk att inse vilken påverkan de har på världen - Hur mycket vatten och el de förbrukar. Hur mycket avfall de producerar. Och hur mycket onödig plats de kanske huserar på.

Den tanke som slog mig då var att folk som växt upp på landsbygden "dit där inga bussar går" kanske är dom som har svårast att förstå vilken impakt mänskligheten har på jorden. Eftersom man märker påverkan mindre när man bor glest.

Så kanske behövs ett utbyte mellan stad och land mindre inriktat på att stadsfolk skall lära sig om livet på landet. Och mer inriktat på landsortsbor som får se stadens sopberg, uppleva platsbrist etc.

På samma sätt skall man inte stirra sig blind på att landsortsbarn inte kan ta sig till händelsernas centrum - staden - utan körkort. Utan också beakta att stadsortsbarn har svårt att ta sig ut ur händelsernas centrum.

Det gäller nog inte mig, tror jag. Jag har (inte alltid till min förnöjsamhet) ett ben i varje värld. Vilket gör att jag lätt rör mig mellan världarna med buss, bil, häst, apostlahästarna eller cykel.

Noteras skall dock att benet på landet tycks lite mer dominant. För jag ser landsortsbornas okunskap om stadsliv tydligare än stadsortsbornas okunskap om naturbruk.