Raggsockar till Nasse

Det är raggsocketid nu. Det är kallt. Det är mörkt. Och annars passar inte kängorna - som naturligtvis är köpta en storlek för stora så att man får i varmasockar. Inte varma sockar utan varmasockar.

Jag gillar mina varmasockar. Dom får mig att tänka på mormor. Varje jul fick vi raggsockar med något inuti av mormor i julklapp. Det var ofta en liten fin sak och någon godisbit. Som jag älskade dessa sock-paket! Det lustiga är att jag egentligen inte minns de små sakerna som var istoppade. Men jag vet att just på julafton var i och för sig sockarna uppskattade men det var de små sakerna i som var höjdpunkten. Nej, nu minns jag inte de små sakerna. Men jag minns raggsockarna. Jag minns dom medan mormor orkade sticka själv. Det var då man fick hjälp att leta fram dom frammåt hösten. Då man fick hjälp att ta på dom och då man fick hjälp att snöra skridskorna. Jag minns dom också efter det att mormor inte orkade sticka själv längre och dom istället var inköpta på någon kyrklig basar eller så. Det var då jag hade börjat önska långa skaft så att de passar bättre i gummistövlar och vid ridning. Och det var då jag förvarade dom i min byrålåda uppe på mitt eget rum.

Varmasockar är en helt tok-normal och en inget-att-reagera-på-detalj i min vinterklädsel. Tycker jag. Fast när man har dom på jobbet börjar jag ana att andra kanske tycker annorlunda. "Du fryser inte om fötterna i alla fall ser jag" "Då vet vi i alla fall att någon torkar golven här" "Du halkar väl inte i trappan" "Vilka fina raggsockar du har". Jag svarar varje gång lika käkt något om att jag gillar mina raggsockar. Det är såååå skönt att ha dom nu i vintermörkret!

Åsså tänker jag försiktigt att jag nog inte reagerar på raggsockar på arbetsplats eftersom de vardagsrumsgolv jag trampat på i hela livet nog varit mer skitiga än de golv jag beträder på jobbet. Sjukhusgolvet är alltså att betrakta som rent och kan beträdas med raggsock. Allt är ju relativt som bekant. Vidare så vet den med lite erfarenhet av kläder att den främsta anledningen till att man är varm om fötterna är att man har ordentligt på sig på resten av kroppen. I alla fall när det gäller inomhusvistelse då fötterna inte står i 0-gradit vatten med gummistövlar eller trampar runt i snö i 20-graderminus. Sist men inte minst är det längesedan jag halkade på ett par raggsockar. Man har ju tränat lite med sån där glidtävling ni vet. På hala korridorsgolv. Åsså vet man vikten av att ta små steg. Ett steg i taget. Och inga häftiga vändningar. Som ett gotlandsruss på hal is.

Just det ja. Det där med att raggsockorna är fina. Det tål att tänkas på. Dom finns inte till för att dom är fina. Endast tack vare sin funktion. Och dom byts inte ut efter modetrender. Så frågan är om man menar att dom är fina när man säger det. Kanske menar man att dom påminner mig om när jag var liten och åkte skidor hemma bakom huset. Eller att dom påminner en om härliga vinterdagar på skridskoisen. Eller påminner dom kanske en om mysiga stugkvällar i fjällen iklädd underställ och helly hansen tröja? Påminner dom kanske om allt man hellre skulle göra och alla kläder man hellre skulle vara klädd i än det man gör och det man har på sig just precis idag när någon 80-talist utan hämningar röjer runt på jobbet i ett par raggsockar.

Med håret på ända.

I byxor hon ärvt av brorsan.

Liten och rädd som Nasse.

.