Berg och romantik

"Jag ser på dig att du är förbannad över att ingen har talat om det här för dig innan", säger Lennart när han vänder sig om på hästryggen och instruerar mig och Frida i centrerad ridning. Vi sitter också på varsinn häst. Varsinn trygg, vacker och smart Haflinger. Frida rider Nordan och jag rider Strudl. Jag börjar svamla för att jag tycker inte att förbannad riktigt korrekt beskriver vad jag känner. Men jag inser ganska snabbt att det jag känner är för komplicerat att reda ut en perfekt dag i skogen så jag nöjer mig med att säga att förbannad är ett ord som någorlunda korrekt beskriver en del av vad jag känner. Vad det var jag kände egentligen? Well, här kommer ett blogginlägg som syftar till att beskriva känslan. Känslan inuti mig under en ridsemester i Krok (Jämtland) 7-12 Augusti 2011.

Jämtland ligger nära hjärtat. Mamma har starka känslor för Jämtland efter att ha spenderat tid här som barn. Hon gråter när hon äter hjortron, när hon sjunger om fjällen och när hon berättar om sin morfar och sin blommiga dal. Hon blir känslosam när hon äter tunnbröd, hon gillar surströmming och båda hennes föräldrar är begravda i Lockne. Också gillar hon rödklöver och blommiga diken. Min Mormor hade en favoritdikt. Den handlade om fjäll i solnedgång. Så blev det då dags för mig att utforska detta mytomspunna Jämtland. Jag och Frida skulle åka på ett norrländskt ridäventyr.

7 Augusti kramade jag brudparet Lisa-Flisa och Lucky-Luke hejdå. Och med en tår i ögat och winnerbäck på bilstereon styrde jag mot Götet. I god tid gick jag ombord på nattåget som skulle ta mig till Järpen. Det är ljuvligt att kliva ombord på ett tåg så där tycker jag. Och veta att man skall vara där en bestämd tid och det är inget man kan göra åt saken. Det är också skönt att ha sin bestämda yta att husera på. En brits eller ett säte. Allt är ju numretat också så som svensk behöver man inte vara rädd att trampa in i någon annans revir. Utanför Skövde gick en säkring på loket. Så vi blev stående. Jag somnade så jag vet inte hur länge. Men fyra timmar försenade kom vi till Järpen nästa dag. Det vara bara skönt för då slapp man gå upp så tidigt. Och dessutom kunde Frida åka med mitt tåg från Östersund istället för att ta en buss (som hon dessutom missade :) ). När vi kom fram till Krok hängde regnet i luften och det hade regnat in i kåtan så vi bestämde oss för att sova i stugan.

8 Augusti var vår första riddag. Vi samtalade med Lennart och Eva-Lis i fikarummet om allt mellan himmel och jord och stötte på Marie och en man och hans tös. Vi var inte nervösa men visste inte vad som väntade så vi var lite spända. Vi fick pyssla med hästarna innan vi gav oss ut på tur. Jag vilade en stund på Strudls varma trygga bak och började såklart gråta. Det betyder nog att man slappnat av och är redo för ritt! Lennart rider enligt centrerade ridningens skola. Ner med hälarna, ut med tårna och sitt bak i din sadel! Att vinkla höften bakåt betyder broms och att "svanka" betyder gas (svårt att tänka om!). Inga formande hjälper med skänklarna utan endast vändande (svårt att få ur skallen!). Vikten läggs åt det håll vill vända (inte åt det håll man vill böja). Inga hårda tygeltag. Allt handlar om teknik och timing. Jag drog bettet ur position några gånger ur Strudls mun, men han lät mig hållas och när jag väl gjorde rätt insåg jag vilken välriden häst han var.

Vi red i skogsterräng. På hästar som är omåttligt säkra på foten och har starka muskler för att gå upp och ner i backar jag alrig ridit i förrut. Och då är jag ändå uppvuxen på landet med ponnisar. Inte visste jag från början hur säkra på foten de var. Så lite nervös var jag första branta utförsbacken. Men då stannade Strudl mitt i och började äta på en björk. Jaha, ja. Så svårt tycker han att detta är tänkte jag, skönk ner i sadeln, lutade mig bakåt, förde fram skänklarna och stod med vikten i stigbyglarna. Ha! Jag kan ju! "Nu är du stolt över dig själv va", säger Lennart. "Ja", säger jag.

Så visade han oss "Göteborgspasset". Älgtornet med vackrast utsikt. Där satt vi på våra hästar och tittade på åreskutan men små snöfläckar på. Hästfjället skymtade. Likaså Renfjället. Om jag minns rätt. Också Kallsjön nedanför. Ser man på. Vi hade hamnat på rätt sida Kallsjön i alla fall. Nu säger alla berg godnatt, de stora till de små. En rad ut mormors favoritdikt. Vilken jag förstår innebörden av efter någon minut vid Göteborgspasset. Romantiken över berg. Jag förstår den nu.

.

3 dagar i Krok i korthet:

Utsikt över åreskutan från stugan vi hyrde.
Haflinger-galopp över ängarna.
Rodeo-sits i nedförsbackar.
Hjortron på morgongröten.
Lämmelskrik i skogen.
Korsa "liten" "å".
Den blygsamma beskrivningen på hemsidan "Förplägnad ingår i alla turer" - visade sig vara gourmet mat tillagad av ställets egen mästerkock Eva-Lis serverad i skogen eller i stallet. Kompletterad med fika och färdkost.